Kolumn 1/2008

20.10.2008

Dag Andersson

DET VÅRAS FÖR FINLANDSSVENSK FILM? 

I maj arrangerade filmcentrum en filmvisning på Andorra i Helsingfors som vi valde att kalla ”Det våras för finlandssvensk film”. En publik på ca 60 personer fick se tre korta fiktioner, en animation och två dokumentärer, och jag tror faktiskt att de flesta var nöjda med vad de såg. Professionell finlandssvensk film håller i dag hög klass och behöver sannerligen inte skämmas för sig.

Om nån skall skämmas så är det t.ex. den produktionskonsulent på AVEK som i ett brev till animatören Antonia Ringboms producent rent ut låter förstå att a) Antonia är för gammal (”Tuen nuorempien tekijöiden animaatioita, joissa koen sisällön ja muodon olevan paremmassa suhteessa ja joissa meidän tukemme poisjäänti olisi ratkaisevampaa kuin Antonian tapauksessa.”) och att b) Antonia är finlandssvensk (”Hänellä on kuitenkin kielitaustansa sekä track recordinsa vuoksi mahdollisuus aivan toisentyyppisiin tukiin kuin näillä nuoremmilla.”). Här kommer nu i klartext fram det som vi alla anat men som ingen officiellt velat erkänna, nämligen att de statliga bidragsgivarna låter bli att stöda finlandssvenska projekt eftersom de anser att vi rika finlandssvenskar själva kan finansiera våra filmer.

Och det gör vi förstås också. Det var nog inte många av de filmer som visades på Andorra som saknade Kulturfondens namn i sluttexterna, och på våren startade också Konstsamfundet upp en egen stödordning för film. Fonderna tar i dag sitt ansvar för den finlandssvenska filmen. (Fast inom parentes sagt har jag lite svårt att förstå varför man envisas med att rubricera en nyhet om stöd till tre finlandssvenska filmproduktioner med ”Kulturfonden stöder FST5”. Det är ju filmen – den konstnärliga produkten – som är det viktiga, inte distributionskanalen.)

Men var går gränserna för fondernas ansvar? I dag stöder fonderna enbart projekt som också finansieras med stöd från Filmstiftelsen eller AVEK. Men vad händer om stöden därifrån minskar med hänvisning till fondstöden? Brevet till Antonias producent visar att vi redan är där och att vi nu på allvar måste fokusera på det som är den finlandssvenska filmens ödesfråga, nämligen rätten till nationellt stöd på lika grunder.

En genomgång av Filmstiftelsens och AVEK:s senaste stödbeslut visar att finlandssvenska filmprojekt visserligen får stöd men att antalet inte är stort. Tyvärr säger statistiken ingenting om hur många finlandssvenska filmprojekt som sökt pengar, och utan den uppgiften är det omöjligt att dra alltför långtgående slutsatser. En fingertoppskänsla är ändå att vi kunde ha betydligt fler sökanden. De finlandssvenska filmarna får inte invaggas i tron att det är fonderna som ställer upp i framtiden, utan de måste i första hand koncentrera sina krafter på att stångas med Filmstiftelsen och AVEK. Förbereda sina projekt väl, diskutera dem på förhand med filmkonsulenterna, personligen springa runt hos beslutsfattarna, visa sina tidigare filmer för så många som möjligt, försöka få sina filmer med på varenda inhemsk festival som finns, texta dem till finska, skapa sig ett namn bland sina finskspråkiga kolleger, skryta på sig själv fast på bruten finska. Även om vi gör film på ett minoritetsspråk har vi som yrkesmänskor inte råd att isolera oss från våra finskspråkiga kolleger i branschen. Vi måste visa att vi finns och att vi är en del av en gemensam filmkultur.

Redan nu fick filmcentrum förfrågningar från ”finska Finland” om de filmer som visades på Andorra. Den digitala tekniken gör det enklare och billigare att sprida vårt glada budskap runt om i landet, och det är en möjlighet vi skall utnyttja. Vi skall visa att vi finns!

DAG ANDERSSON