Tillbaka
Varje gång jag släpar en 25 kilos 35 mm:s filmkopia till Matkahuolto i Vasa och tvingas betala 27 euro för transporten till Finnkinos lager i Vanda, inser jag att det är något skumt med biografdistributionen i Finland.
Ingen distributör har något emot att vi med filmcentrums ambulerande 35 mm:s utrustning visar deras filmer i en ungdomslokal på den österbottniska landsbygden. Enbart projektorn väger 80 kg och ljudutrustningen kanske 30 kg. Projektorn för ett sådant oljud under föreställningen, att det ibland är svårt att höra replikerna och vi måste hålla en paus i mitten när vi byter spole. Det tar cirka en timme att ställa i ordning utrustningen och ungefär lika mycket att plocka ner den.
Vill vi däremot projicera samma film från en DVD med hjälp av en tystgående videokanon och med precis lika bra kvalitet, möts vi genast med misstänksamhet. Även fast distributören får samma betalt. Snart slår också blu-ray igenom på allvar och med en HD-kanon kan vi till och med få en betydligt bättre kvalitet än med vår trotjänare, den italienska Microcine 35.
Även fast vi betalar samma hyra för filmen till distributören, så blir det betydligt billigare för oss: transporten av kopian kostar i praktiken ingenting. Nu kostar filmfrakten Helsingfors-Vasa-Helsingfors över 50 euro. Så vad är problemet?
Men det är ännu värre. En ambulerande digitalbiograf som visar film med DVD-teknik godkänns inte som ”riktig” biograf. Däremot är filmcentrums föråldrade ambulerande biograf helt ok.
Det är nämligen så, att Media har ett automatstöd, som innebär att en distributör av europeisk film får mellan 50 och 70 cent per såld biobiljett i direkt stöd. Men Media godkänner enbart visning med 35 mm:s teknik eller med en digital standard som är över 1.2K, vilket vanliga videoprojektorer inte når upp till.
Och grindvakten här är Finlands filmstiftelse. Stiftelsen samlar in statistik från både distributörer och biografer, som sedan förmedlas vidare till Media i Bryssel. Stiftelsens distributionschef Harri Ahokas har vid många olika tillfällen påpekat att visning av film med DVD-teknik inte är ”riktiga” visningar.
Hur konservativ denna inställning är, insåg många i branschen i samband med årets Jussi-gala. Då framkom det att de dokumentärfilmer som enbart visats med DVD-teknik, inte ens kunde nomineras. Endast sådana dokumentärfilmer som visats på bio med 35 mm:s teknik fick vara med och tävla.
När jag förklarade detta problem för en svensk filmare för en tid sedan, så stirrade han länge på mig och begrep överhuvudtaget inte problematiken. – Det är väl för fan viktigaste att filmen visas och ses av publiken, sa han. Han påstod att visningsformatet inte är ett problem för någon i Sverige. Tvärtom har den lätta DVD-tekniken lett till att flera människor ser dokumentärfilm på stor duk än tidigare.
Personligen tror jag att det kommer att gå som med snuset. En grå och halvofficiell marknad kommer att födas. Distributörer kan ge biografägare tillstånd att visa filmer, men låter bli att skicka 35 mm:s kopian och biografägaren visar istället en DVD-kopia. Biografägaren tar betalt och redovisar biljettintäkterna till filmstiftelsen precis på samma sätt som om det vore en ”riktig” visning. Ingen märker något, inte ens publiken.
Gott nytt år!
KLAS FRANSBERG
Kolumn 1/09
29.01.2009
Klas Fransberg om det digitala upproret
Det digitala upproretVarje gång jag släpar en 25 kilos 35 mm:s filmkopia till Matkahuolto i Vasa och tvingas betala 27 euro för transporten till Finnkinos lager i Vanda, inser jag att det är något skumt med biografdistributionen i Finland.
Ingen distributör har något emot att vi med filmcentrums ambulerande 35 mm:s utrustning visar deras filmer i en ungdomslokal på den österbottniska landsbygden. Enbart projektorn väger 80 kg och ljudutrustningen kanske 30 kg. Projektorn för ett sådant oljud under föreställningen, att det ibland är svårt att höra replikerna och vi måste hålla en paus i mitten när vi byter spole. Det tar cirka en timme att ställa i ordning utrustningen och ungefär lika mycket att plocka ner den.
Vill vi däremot projicera samma film från en DVD med hjälp av en tystgående videokanon och med precis lika bra kvalitet, möts vi genast med misstänksamhet. Även fast distributören får samma betalt. Snart slår också blu-ray igenom på allvar och med en HD-kanon kan vi till och med få en betydligt bättre kvalitet än med vår trotjänare, den italienska Microcine 35.
Även fast vi betalar samma hyra för filmen till distributören, så blir det betydligt billigare för oss: transporten av kopian kostar i praktiken ingenting. Nu kostar filmfrakten Helsingfors-Vasa-Helsingfors över 50 euro. Så vad är problemet?
Men det är ännu värre. En ambulerande digitalbiograf som visar film med DVD-teknik godkänns inte som ”riktig” biograf. Däremot är filmcentrums föråldrade ambulerande biograf helt ok.
Det är nämligen så, att Media har ett automatstöd, som innebär att en distributör av europeisk film får mellan 50 och 70 cent per såld biobiljett i direkt stöd. Men Media godkänner enbart visning med 35 mm:s teknik eller med en digital standard som är över 1.2K, vilket vanliga videoprojektorer inte når upp till.
Och grindvakten här är Finlands filmstiftelse. Stiftelsen samlar in statistik från både distributörer och biografer, som sedan förmedlas vidare till Media i Bryssel. Stiftelsens distributionschef Harri Ahokas har vid många olika tillfällen påpekat att visning av film med DVD-teknik inte är ”riktiga” visningar.
Hur konservativ denna inställning är, insåg många i branschen i samband med årets Jussi-gala. Då framkom det att de dokumentärfilmer som enbart visats med DVD-teknik, inte ens kunde nomineras. Endast sådana dokumentärfilmer som visats på bio med 35 mm:s teknik fick vara med och tävla.
När jag förklarade detta problem för en svensk filmare för en tid sedan, så stirrade han länge på mig och begrep överhuvudtaget inte problematiken. – Det är väl för fan viktigaste att filmen visas och ses av publiken, sa han. Han påstod att visningsformatet inte är ett problem för någon i Sverige. Tvärtom har den lätta DVD-tekniken lett till att flera människor ser dokumentärfilm på stor duk än tidigare.
Personligen tror jag att det kommer att gå som med snuset. En grå och halvofficiell marknad kommer att födas. Distributörer kan ge biografägare tillstånd att visa filmer, men låter bli att skicka 35 mm:s kopian och biografägaren visar istället en DVD-kopia. Biografägaren tar betalt och redovisar biljettintäkterna till filmstiftelsen precis på samma sätt som om det vore en ”riktig” visning. Ingen märker något, inte ens publiken.
Gott nytt år!
KLAS FRANSBERG
