Nu har sommaren gått / som om den aldrig varit / I gläntan är det ännu varmt / Men det är inte nog skaldade Arsenij Tarkovskij, och det kan han ha rätt i. Men även om nu sommaren gått är friidrottssäsongen ännu inte slut, det kan jag ändå tycka är nog. För finns det något bättre än sommar och spjutkastning? Den bästa finska sommarfilmen jag vet är Anna (1970) av Jörn Donner, med Tapio Rautavaara som vann spjutguldet i OS 1948 i en av rollerna. Sommarfilm och friidrott i en skön kombo.
Anna är inte någon av Donners mer berömda filmer men ändå klart minnesvärd. Med sina dubbade röster och eftersynkade ljud påminner den om något drömskt felliniskt. Som att pågå vid sidan om händelserna, som att domna av i den förlamande sommarvärmen. Reaplanen susar över den ö där filmen mestadels utspelas, berättarrösten mässar som ur en medioker dikt, allt till Clabbe af Geijerstams missprydande musik. Det sups, flörtas, fiskas och badas nakenbad. Kärlekssorg, möten och förluster, medan tid passerar och ensamheten lever i världen. Anna hamnar någonstans mellan pekoral och seriös film, mellan allvar och lek, en vag idé om någon sorts historia, mellan abstrakt och konkret. Det händer ingenting men det kanske är det som är livet.
Och så Tapsa Rautavaara som den försupne livsfilosofen och kommunisten Kalle Koivu. Ett så köttigt porträtt att varje citat och suck ur hans mun känns som verklighet. Rautavaara var ju också sångare och låtsnickrare och framstod som en verklig personlighet, en basbaryton med djup klangbotten. Tänk om en kamera hade följt honom under spjutfinalen på Wembley 1948 precis som det senare har gjorts matchfilmer med George Best och Zinedine Zidane. Några kast filmades dock – i färg märk väl – som exempelvis Tapsas första kast på 69,77 som blev tävlingens längsta. Men tänk att få se all väntan, våndan, blickarna mellan kasten, Rautavaaras stoiska nuna, inte minst då han hela tiden väntade att tvåan Steve Seymour skulle kasta om honom. ”Amerikanen hade otur i tävlingen, jag var inte värd den segern” som den finske guldhjälten sa efteråt.
Men faktum är att min farfar var där på de olympiska spelen i London. Kanske såg han spjutkastningen, kanske märkte han något av det stoiska och egensinniga hos Tapio Rautavaara, som tog med sig vinnarspjutet hem till Åggelby. Kanske är farfar Sandor den felande länken mellan mig och Tapio. Precis som Donners film är den felande länken mellan sommar och spjutkastning, mellan bra och dåligt, mellan berättelse och dikt.
Anna (Jörn Donner,1970) kan ses på Arenan.